Änglar

Zingo (1975-1988)

Vår första Grand Danios (felfärgad harlekin, grå med svarta

fläckar men som nu är en godkänd färg). Mamma och pappa

tog hand om henne efter att den förra ägaren inte kunde ta hand

om henne. Hon var en underbar hund. Historien om henne kan

göras oändligt lång. Det man minns mest om henne var när

polisen stod och höll henne mitt i en stor rondell i Malmö.

Hon hade lyckats öppna dörren själv och sprungit ut när vi

var och handlade. En annan rolig sak var att hon öppnade

frysen och plockade ut djupfryst kött. Zingo blev hela 13 år gammal

vilket är väldigt gammalt för att vara en Grand Danios.

Kelly (1988-1998)

En blandning av Grand Danios/Irländsk varghund, tigrerad.

Kelly var en väldigt rolig hund och det var mycket lek,

speciellt när hon såg mig. När jag skulle gå ut med henne

så var hon så lydig så tills vi gått förbi fönstret så inte

mamma kunde se henne då började hon hoppa och studsa

på mig och ville bara leka. Jag var ju inte så gammal och

eftersom Kelly var så stor hade jag svårt att stå emot.

Ännu en Grand Danios som blev gammal.

Isa (1998-2005)

En svart tik som man inte riktigt kunde lita på.

Hon var ju mysig med oss som hon kände men när

man var ute och gick med henne så var man tvungen att

vara beredd. Det kunde hända att hon bara gjorde ett utfall

mot någon förbi passerande. Jag provade lite utställningar

med henne men det var inte hennes grej. Första gången gick

jättebra, BIG 4. Men sen fick hon nog. Vi hoppade av bilen

och hon märkte vad som var på väg att hända. Hon börjar

halta och slutar inte förrän vi tagit oss förbi veterinärbesiktningen.

Tyvärr blev hon inte så gammal, bara 7 år.

Ariel (f .1998-2011)

Aril har tyvärr fått somna in. Hon magrade rejält på sista

tiden och sen gick det fort.

 

Ariel var en blandning av siames och bonnakatt.

Hennes mamma la 4 kattungar hemma hos min mamma,

diade dom så länge hon behövde sen stack hon igen.

Ariel var den som var senast i utvecklingen vilket ledde

till att jag tyckte så synd om henne och ville bara hjälpa

henne hela tiden. Jag fäste mig väldigt mycket vid henne

och fast jag hade 2 katter och 1 hund hindrade det inte

mig för att ta henne också.

Hon var en väldigt speciell katt, en riktig bitch om jag

får säga det själv. Man jävlades inte med henne även om

både Kezo och Douglas försökte. Hon var snabb och kunde

försvara sig väldigt snabbt. Allt var på hennes villkor.

Ville hon vara ifred så gällde det att ingen annan 4-bent

kom i närheten av henne.

Men hon var också en väldigt kelig katt. Hon klängde

på en konstant och lämnade mig knappt ur sikte. Hon

vaktade mig speciellt när hundarna var i närheten. Började

dom närma sig mig så sprang hon ner från mitt knä och

stoppade deras framfart. Nog är dom på sin vakt när hon är i närheten.

Shivas (1997-2011)

Eftersom jag är förbannat blödig så skaffade jag Shivas. Nu ska jag

lugnt erkänna att jag är glad för att jag är så blödig som jag var.

Samma kille som hade Gustav hade även Shivas men eftersom

hans fru var gravid igen och Shivas så kelig som han var så var

dom väldigt oroliga för att frun skulle snubbla över honom och ramla.

Jag sa först att jag inte kunde ha fler katter men att jag skulle

hjälpa dom hitta någon som skulle kunna ta honom. Det är inte så

många som vill ta hand om en vuxen katt som har några år på

nacken, typ 7. Dom som tackade nej till erbjudandet gjorde ett

stort misstag, kanske det största dom någonsin har gjort för han var

världens underbaraste kille. När jag inte hittade någon som skulle

kunna ta honom så sa dom att det inte fanns något annat att göra

än att avliva honom. Det tog inte mer än 5 min sen stod jag utanför deras dörr.

Han sov på min arm varje kväll, han följde mig som en hund när

vi är ute och gick. Han var otroligt kelig och älskade att bäras.

När jag skulle flytta ut här på landet och började packa (vilket jag

gjorde i väldigt god tid) började han rasa i vikt och tappade päls.

Jag trodde att så fort vi kom ut här så skulle han hämta sig igen.

Han blev kanske orolig att han skulle bli flyttad igen till någon

annan familj. Men det skulle jag aldrig göra.

Han blev bättre men han la inte på hullet i samma utsträckning

som jag hade hoppats. Men han verkade må bra ändå. Lika pigg

och leksen som vilken ung katt som helst. Man var lite orolig över

honom och höll väl ett extra öga på honom. Lite

svårt att låta bli när man har hans kurrande och spinnande i örat hela natten.

 

Nästan på dagen 1 år efter att Gustav fick somna in så var det

dags för Shivas. Det gör så ont att i mig bara jag tänker på att

han inte finns mer. Han var katten med stort K. Jag kommer aldrig

att få en till som han.

 

Han var sliten den sista tiden och jag skulle åka iväg med honom på

måndagen och låta honom somna in men jag hann inte dit. På söndagen

hittade Bosse honom i hallen och efter att Bosse försökt kalla på mig

och jag inte fattade kom han indragandes med honom i vardagsrummet

där jag satt. Jag lyfte upp Shivas i famnen och sätter mig i soffan med honom. Där sitter

jag och pratar med honom mellan alla pussar han får både av mig och

av hundarna. Jag ser att Shivas lyssnar då han han tittar på mig och

rör på öronen sen tar han det sista andetaget och jag börjar storgråta.

Jag har förlorat min älskade katt. Jag hade inte kraft att släppa honom

i från mig utan sitter och håller honom krampaktigt och bara gråter.

 

Tack för de fina åren du gav mig.

Vila i frid älsklingen

 

Gustav (2001-2010)

Gustav, en go katt som jag fick ta över från en familj som

tyvärr inte kunde ta hand om honom mer. Han var väldigt

självständig men enormt kelig och tog alla tillfälle han

kunde att ställa in sig hos alla. Det hände att han gick ut

men det var bara precis över tröskeln, åt lite gräs sen gick han in igen.

Det gick fort utför för honom. Från att kunna hoppa upp

på diskbänken till att knappt kunna gå gick på 3 dagar.

Njurarna var nog det som lagt av på honom, han åt och åt

men kroppen tog inte upp det utan han blev mer och mer mager

och han drack väldigt mycket och hann sen inte till lådan för att kissa.

Med stor sorg har han nu fått somna in och jag hoppas att han

lever loppan bland änglar. Han har det iallafall mycket bättre nu.

Rambo (1989-2005)

Min älskade Rambo. Han var mitt första egna husdjur.

Jag skaffade honom nästan direkt jag flyttade hemifrån.

Då hade han först varit hos en kvinna som var allergisk och

sen hamnat i en bilverkstad. Jag fick honom när han var ca

6 mån. Han var verkligen min bebis. Där jag var fanns även

Rambo och gärna klängandes på mig. Han var dessutom

ansvarig för valet av pojkvänner. Gillade han dom inte visade

han det klart och tydligt med att sitta och stirra dom i

ögonen på ett elakt sätt och skulle dom sitta sidan om mig

i soffan tryckte han sig emellan och puttade bort dom med

tassarna. Idag tackar jag honom för det, om man tänker på

de val jag gjorde på den tiden. Det kunde gått riktigt illa

annars :) Han var bästa vän med min St Bernhard, Oprah.

Gud vad jag saknar honom. Han hade så mysiga egenskaper

att man vet att man aldrig kommer att få en katt till som honom.

Skrållan (1990-2004)

Skrållan skaffade jag som sällskap till Rambo. Hon var en

väldigt försiktig katt som gärna gick med mig ut på promenad

men höll sig i närheten av lägenheten. Gick vi för långt bort

(enligt henne) så sprang hon hem igen och väntade troget

vid dörren. Hon var väldigt kelig och hade svårt att kontrollera

sig själv när kelandet blev för mycket att hon mycket väl

kunde ramla ner från soffan eller sängen.

Oprah (1996-2006 )

Jag hittade en text jag skrev när jag precis låtit Oprah få

somna in. Den var så lång att jag bestämde mig för att

hon skulle få en egen sida. Du kan läsa den här

Fredde (2000-2001)

Jag tog hand om en katt som jag kallade Fredde som varje

dag satt utanför min dörr fast jag inte matade honom.

Till slut bestämde jag mig för att ta hand om honom. Han var

nog bara ½ år gammal. Jag såg att han var illa däran och jag tog

honom till veterinären och vi gjorde en helrenovering på honom.

Han blev så fin. Han hade två roliga egenskaper. Eftersom han nog

hade fått kämpa för sin mat när han levde utomhus så fick man passa

sig om man skulle stoppa något i munnen. Han var extremt snabb

med klorna. En annan grej var när han satt på bordet framför

dig och du tog hans huvud i dina händer och smekte honom på

kinderna föll han i total koma och ramlade av bordet. Tyvärr fick

jag bara behålla honom ett ½ år. Han blev dålig och jag var

tvungen att avliva honom. Veterinären trodde att han hade

haft lever- och njurskador sen födseln.

Vidjoels kennel

Majsan (1997-2008)

Kezo och Douglas mormor har fått somna in.

Dagen jag hämtade hem Kezo var första gången jag träffade

denna underbart vackra tik. Att hon då var 9 år gammal märktes

inte. Hon var en pigg dam och inte minst sommaren -08 när jag

träffade henne på valpträffen. Hon ställdes ut i veteranklassen

och vann. Då måste jag även berätta att det var inte handlerns

förtjänst (Tage bjöd verkligen på sig själv och visade vilket

tålamod och snäll hund hon var). Hon är djupt saknad och

jag kommer alltid att minnas henne från träffen. Utan Majsan hade

jag aldrig fått mina två pojkar. Vila i frid gumman.

 

 

Hem

Video